Kimitoön behöver både små och mindre skolor

Detta är största delen av en text som förbereddes till protestmötet i Furulund den 14.9.2009:

Ifall fullmäktiges beslut av den 7.10.2009 vinner laga kraft arbetar skolorna i Tjuda och Ytterkulla nu sitt sista läsår. Båda skolorna är nyligen renoverade och vardera har aktiva föräldrar som ställer upp för skolan. En indragning av Tjuda skola skulle snart leda till krav på utbyggnad av Amosparkens skola med höga kostnader som följd. Endast om vi genom detta olyckliga indragningsbeslut ”lyckas”skrämma bort tillräckligt många barnfamiljer ryms alla elever in i de kvarvarande skolhusen, men i så fall mister vi ju ännu mera statsbidrag.

För bevarande av skolorna finns många olika skäl:

Historiska skäl

Tjuda skola räknar sina anor ända från 1600-talet, då den äldsta pedagogin (småbarnsskolan) på landsbygden i Finland grundades i Kimito 1649 och fick sitt säte på Tjuda Västergård ca 20 år senare. Pedagogin gav grundläggande utbildning och var gemensam för hela Kimito storsocken. När Tjuda folkskola grundades 1911 erhöll skolan mark på pedagogibostället. Om skolan nu indras bryts alltså en tradition som har funnits i långt över 300 år.


Ytterkulla skola verkar i öns äldsta fungerande skolhus. Grundandet av skolan var det första större projekt som den nygrundade kommunen Dragsfjärd hade att ta ställning till, efter att den grundats 1867. Förberedelserna för bygget krävde många kommunalstämmor och arbetsgrupperna avlöste varandra. Marken donerades av Stüntzi på Dalsbruk. Skolhuset stod färdigt 1878.

Vi har haft många traditionella folkskolor i vår bygd, många har lagts ned, men nu återstår utom dessa två endast skolan i Nivelax. Att dra in en gammal byskola är som att utrota en sällsynt växt- eller djurart. Byskolorna representerar en både kulturell och pedagogisk  särart, som har djupa rötter i vårt samhälle.

Pedagogiska skäl

Barn är olika och har olika behov. Därför behövs både större och mindre skolor. När skolnätet i Kimito reformerades 1993 var utgångspunkten att det skulle finnas valbarhet både på finska och svenska. Visserligen fanns det elevupptagningsområden, men dessa hade en underordnad betydelse. Var och en fick välja skola utgående från skolans profilering. Att en sådan valbarhet finns är viktigt för de familjer som har en klar uppfattning om hur de vill att deras barn skall undervisas. Det gäller främst barn med speciella behov, om det så är att de har en långsammare utveckling eller om de har någon specialbegåvning, som bör tas till vara. Men valfriheten är viktig också för föräldrar som föredrar klara enkla regler.

Enligt de forskare som undersökt klassdynamiken i olika skolformer är enigheten stor om att det i de större skolorna är likheten som är norm. Alla barn i klassen i är i samma ålder och förväntas därför vara på samma nivå. Undervisningen inriktas på klassens majoritet och de som inte kan hänga med i takten erbjuds olika stöd. De som lär sig snabbast lär sig snart att de inte behöver anstränga sig.

I skolor med åldersblandade grupper är det olikheten som är norm. Alla är olika med olika starka och svaga sidor. Eleverna lär sig att ta hänsyn till varandra. Man har också i flera undersökningar konstaterat att eleverna i de små skolorna vågar ta initiativ och vara kreativa. När det inte finns så många kompisar att  välja mellan blir man tvungen att lära sig samarbeta också med dem som är olika. På detta sätt fostrar den lilla skolan till solidaritet.

Angående undervisningen i sammansatta klasser har det sagts bl.a följande:

Sammansatta klasser är inget problem. Det kan säkert kännas så för den som inte är van. Men då man som lärare lär sig utnyttja åldersblandade grupper är det mera fördelar än nackdelar med sammansatta grupper. Inkörningsperioden av eleverna i åk 1 är betydligt kortare då man har andraklassister med i gruppen som visar modell eftersom de redan kan rutiner och system. Även i högre klasser är det många gånger en fördel med åldersblandade grupper. (lokala lärare)

Så kom det en förälder och sa att ”vill ni låna byns strandbastu, så får ni.” Så då gjorde vi det, då var vi en hel dag där i skogen. Så kom det en granne som fiskar i dom där vikarna, med rökt fisk. Det är sånt där! Det bara liksom rullar på.Det blir som ringar på vattnet. (Pia*)

Och sexorna kan sitta på gungan och gunga någon eftermiddag när dom andra har åkt hem. Det finns ingenting som säger att ”nu är jag för stor eller tuff för att gunga eller för stt leka med kottar”. Dom får tillåtelse att göra sånt som dom är intresserade av utan att tänka på hurudana de borde vara. (Gabriella*)

*Gunilla Karlberg-Granlunds doktorsavhandling, Pia sid 176-177, Gabriella sid 178 

Ekonomiska skäl

När elevantalet inom ett område ligger mellan 120 och 150  är det mest ekonomiskt att ha både en större skola med en årskurs per klass (här kallad sexlärarskola, även om lärarantalet kan variera från fyra och uppåt) och en mindre skola med sammansatta klasser (här kallad trelärarskola även om lärarantalet kan variera mellan en och sex). Ideala elevantalet för en sexlärarskola är ungefär 100 (6x17=102) och för en trelärarskola på motsvarande sätt 50.

Eftersom man eftersträvar att undervisningsgrupperna inte blir större än 20 elever säger det sig självt att en sexlärarskola inte ska ha över 120 elever. Eftersom årskullarna varierar starkt, under de senaste tio åren mellan 76 och 55 nyfödda respektive 104 och 60 sjuåringar måste man beakta detta på något sätt. Det bästa sättet är då att fördela eleverna på en sexlärarskola och en mindre skola.

Som exempel väljer jag antalet nybörjare i Kimito, som enligt aktuell statistik under åren 2011 och 2012 är 24 respektive 27 är det ändamålsenligt att sträva efter fördelningen 16+8 respektive 18+9, så att undervisningsgruppen i Tjuda skulle bli 17 i sammansatta 1+2 hösten 2012. På det sättet skulle det i båda skolorna finnas utrymme för eventuell inflyttning. Om alla eleverna skulle börja i Amosparken så skulle det krävas fyra undervisningsgrupper, som skulle vara onödigt små med endast 12-14 elever. Genom att ha två skolor klarar vi alltså av samma elevantal med tre lärare.

Om man betraktar årskurserna i Dragsfjärd år 2010 med 23,18,20, 27, 29 och 20 elever behöver åtminstone två, eventuellt tre, klasser delas helt utan inflyttning. Med en inflyttning på fyra elever inför  2011 skulle troligen ytterligare en delning behövas. Då fungerar Ytterkulla skola som en buffert så  att lärarantalet totalt bibehålls vid nio lärare, men gruppstorlekarna blir betydligt jämnare. Samtidigt är det önskvärt att åtminstone några av de elever som nu går i de högre klasserna i Björkboda väljer att fortsätta direkt i Dalsbruk så att det inte behövs fyra lärare i Ytterkulla hösten 2011.

Vi måste vara beredda på att vi får minst en så stor inflyttning som vi haft de senaste åren och då ska det finnas rum för dem i våra skolor. En kommun som flexibelt låter sina invånare välja mellan olika skolmiljöer har alla möjligheter att locka till sig invånare som bedriver rörelse, kan arbeta på distans eller är beredda att pendla.

Laglighetsskäl

Fullmäktige är skyldigt att i åtminstone tre år följa de regler som vi kommit överens om i samgångsavtalet, där planen för samordning av servicestrukturerna är riktgivande.
I samgångsavtalet står: "I den nya kommunen bibehålls kommundelarnas service i synnerhet genom att skolorna kvarstår så länge det finns ett tillräckligt elevunderlag i de elevupptagningsområden som primärkommunerna bestått av."

I bilagan Plan för samordning av servicestrukturen anges bl.a: "Inom den grundläggande utbildningens årskurser 1- 6 är minimistorleken tre-lärarskolormed undantag av skärgårdsområden. Om elevunderlaget sjunker till mindre än vad som berättigar till tre lärare kan annan verksamhet inom fostran och utbildning fungera som ersättande ifall utrymmen lämpar sig för det."

Angående elevantalet i trelärarskolor finns i dagens läge ingen fast bestämmelse, men medan det fanns sådana grunder ansågs gränsen för en trelärarskola gå vid 36 elever, för två lärare vid 20 elever och för en lärare vid sex elever.

Carola Antskog